Förklaringar
Så, till att börja med, förklara vad det innebär att krasha för en person med mycket ångest.
Jag, som många andra lider av GAD (Generaliserad Ångestsyndrom/Generalied Anxiety Disorder) och detta är en lista av de/jag står ut med:
- Överdriven rädsla och oro
- Kroniskt beredskapsläge
- Huvudvärk
- Sömnsvårigheter
- Irritabilitet
- Koncentrationssvårigheter
- Vanmaktskänsla
För att göra det enkelt, man är på helspänn, man kan inte hantera stress allts, och under de åren jag har haft det, har de knep jag lärt mig hjälpt mig klara mig igenom en del händelser, men inte mer än så.
För mig, är det en kamp mellan att hålla en mask utåt och låtsas innerligt att det går bra, detta leder mig in på nästa del av jag har för problem. Depression..
Som en deprimerad person, svårt deprimerad, så bryr man sig inte direkt, om nåt, förutom sitt egna kassa mående. Ens emotionella tillstånd är fruktansvärt fel, fan va det låter dåligt, men det är så det är.
I samband med ångest, så blir emotionella motgångar extremt svårare att hantera, om man blir ledsen blir man förstörd istället, och ens positiva händelser sänks till att man kanske bara ler lite.
I samband med att vara social vill man inte visa hur man mår, till nån, förutom kanske ett fåtal som man litar/litade på helt och hållet.
Nu är det så att i mitt fall, vill inte jag vara en börda för någon.. Men jag vet att jag är det, så, för att förhindra att bli en större börda, undviker man social kontakt. Och ihop med att ha en lätt (hah, lätt är den ju inte) social fobi, kanske för att jag hatar mitt utseende, kanske för att jag är rädd för att göra fel i sociala situationer (brukade göra detta innan väldigt ofta, säga fel sak och så vidare) och därmed undviker dem, så bra jag kan.
Jag håller mig isolerad mycket av min tid, förutom genom sms, sociala medier och då och då träffar de som är mig närmast.
Nu kommer vi till kruxet med att sitta i sådan här situation.
När man undviker allt, för att man mår sämre, så händer det att man krashar efter sociala träffar, en krash innebär för mig en EXTREM sänkning i humör, mer panik attacker och ångesten inför ALLT ökar drastiskt..
En krash kan också innebära att jag som person isolerar mig helt, tar knappt telefon samtal eller svarar på sms/sociala medier. Jag sover längre (men inte särskilt bra, mer mardrömmar, kortare intervaller), jag blir lätt irreterad och all min energi går till att inte vilja göra dumma saker.
Jag har ärligt talat inte en ANING om vad jag skrivit, eller rättare sagt om: "It makes sense or not", men så får det bli.
Det finns inget rätt eller fel
Det den ene finner avskyvärt
Håller den andre dyrt och kärt
Mångfalden av folk som hanterar dessa problem annorlunda, är som sagt, många.. Vissa klarar av att hantera dagliga problem, men det gör inte jag, men jag gör mitt bästa att hantera det.
Så, yeah, toodles.