Mina tankar
Jag har nu i ett par dagar tänkt på L väldigt mycket.. Jag saknar verkligen att ha den närheten vi hade med varandra.. Jag saknar att ha någon att prata med om sådant jag inte kunde prata med andra om, saker som gör för ont att prata med om med andra. De saker som när jag tror jag vill prata om dem får mig att känna paniken, svetten och bröstsmärtorna att komma som en flodvåg av ångest och depression.
Jag tror inte jag var så stark som jag visat utåt, för enligt de flesta tar jag det hela väldigt bra, men jag känner mig själv.. För bra..
Så jag skrev till L 'Jag saknar dig', men fick inte något svar, jag förväntade mig visserligen inget heller.
Jag vet inte riktigt.. Men jag tror inte jag blir hel utan L, det är nog sanningen tyvärr.
Så.
Bring me home in a blinding dream,
Through the secrets that I have seen
Wash the sorrow from off my skin
And show me how to be whole again
Through the secrets that I have seen
Wash the sorrow from off my skin
And show me how to be whole again
Smärta är så jävla subjektivt att det inte är sant, de som ser det endast, jämnför med deras egna minnen och erfarenheter, men hur personen som påverkas känner.. Är antagligen inte likadant..
Så, ja, jag saknar L. Mer nu än nånsin.
Och jag lyfter blicken åter
Jag inser att jag gråter instängd i ett svettstinkande rum
Men det är vrede som jag känner, den rasar och den bränner
Hur kan en vuxen människa vara så dum?