Att tänka när man knappt kan
Jag har lite problem, det vet jag, det vet andra med. Jag har dock svårast när jag är tvungen att tänka på mitt liv, för oavsett vilka planer jag funderar på, så blir det jobbigt när hjärnan automatiskt drar sig åt saker och ting som inte är riktigt bra att tänka på.
Det faktum att jag är 30 år gammal, har ingen framtid, jag klarar knappt av att vakna på morgonen utan att vilja somna om i hoppet om att allt är en dröm..
Ingen framtid, jag är 30 for fuck sake, jag har ingen koll på mitt liv och jag dör lite inombords för varje dag som går.
Jag vill inte att folk skall se på mig som ett misslyckande, men jag vet att de gör det, varje gång jag träffar nån..
Så, jag vill vara ensam, för tanken om att vara det jag är gör för ont.