Så här mår man
Nåväl, har ju redan skapat sidan och så, men nu får man väl förklara vad den här bloggen handlar om då och introducera sig.
Tillsvidare, jag heter V och är en runt 30 årig man med svår depression och generaliserad ångestsyndrom (GAD) bland annat och jag hade tänkt att skriva en blogg om hur det är att leva med ångest och depression men även med väldigt.. Mörka tankar.
Har fått detta som rekomendation av en vänninna och jag tänkte att detta kanske lättar då man faktiskt får slänga iväg sina tankar ut på nätet. Där kanske folk som känner igen sig ser det och ger tips och råd eller så kanske jag kan ge folk lite insyn i hur det verkligen är att 'leva' så här.
Jag har, utan att överdriva konstant ångest, oro och spänningar i kroppen, där tankar far iväg mot minnen av saker jag gjort eller inte gjort, eller saker jag skulle göra eller glömt och göra (shit det händer nästan hela tiden), med mindre pengar än nånsin innan är jag tvungen att tackla saker som jag innan aldrig sett som ett problem.
Att handla på ICA blir ett problem, "Shit! Damen i kassan pratar med mig? Skall jag ta ur hörlurarna? Ja ditt as, vad är du för person som har på dig hörlurarna i kassan? Nu stirrar de andra i kön på dig! GÖR NÅT!" och där kommer ångesten! Som ett frakttåg med tillhörande last. Och nu kan jag inte röra mig, kan inte prata. Reaktion? Spring, gå, nåt. Slutar oftast med att jag bara lämnar allt och bara går. Kommer hem och gråter tills jag får panikångest och slutar upp i duschen för att, ja, för att? Paniken verkar lättare i varmt vatten? Inte fan vet jag. Men så gör jag.
Eller så har vi att umgås med människor, vänner, familj.. Shit alltså, varenda gång, tankarna far iväg; "Vad tänker de? En 30 åring utan jobb, sjukskriven och har ingen framtid! Shit vilken besvikelse, vilken jävla dynga, kan inte fatta han är vår släkt.."
Och där sitter man på familje middagen när folket frågar hur man mår nu för tiden, eller de gamla som inte varit i samma situation frågar hur det går på sjukhuset osv. INTE FAN VET JAG!
Sen gömmer man sig, går ut och röker och sitter med telefonen och kollar fukkin 9gag så man kan tänka på nåt annat.
Sen har vi tillfällen då man helt plötsligt saknar umgänge, med någon, men vill inte, vågar inte, för man känner sig svag och är rädd att börja gråta framför dem, eller värre stänga av allt och vara den tråkigaste nånsin.
Eller dagarna (majoriteten) där man verkligen inte har energin att ens prata över text med nån, för i ens hjärna så tolkas allt som negativt "Hej hur är det med dig?" FAN FAN FAN! Hon oroar sig!? Hon har säkert dåligt samvete för att jag är jag!
Eller "Det är lugnt" som svar till ett långt meddelande som förklarar (överförklarar??) att jag inte orkar umgås.
Hon hatar mig?! Hon vill aldrig se mig igen!
Allt är fan svårt på sitt egna lilla sätt, varken medicinerna eller annat får det enklare.
Ja, där har ni det.. Första inlägget.. Gah..
Nu skall jag sova eller nåt en stund
Tack
-V