Att bara le trots att man vill gråta
Att man är tvungen att le, för att man inte vågar gråta framför andra, eller visa hur man mår för man vill inte lägga sina tyngder på andra.
Att konstant vilja berätta till folk hur man mår, men man verkligen inte kan förklara något alls, för man kan verkligen inte kan, det går inte. För orden kommer inte ut, för man vet verkligen knappt själv.
Nu har det gått en vecka isch sen jag var på sjukhuset, jag har behövt denna tid att lugna mig och återhämta mig något iallafall..
Det har verkligen varit tufft, jag har gått ifrån panik till lamslaghet och jag vet att det enda som har hjälpt är att vara hemma och inte tänka på omvärlden, men ibland kommer världen och knackar på och då, då ler man och låtsas som inget, eller så orkar man inte och är helt lam, i både känslomässigt och tanke verksamhet, men fan om det bara sker när nån annan är med och inte när man är själv och kan behöva att inte känna något alls.
Graaah!
Oh well, jag är relativt neutral till det mesta nu, det enda jag vet är att jag verkligen inte kan vara hos folk just nu, inte länge iallafall, då börjar jag bli orolig, och det leder till panik och extrem ångest.
Samma gäller att åka och handla, enda som hjälper är att ha på ljudbok och fokusera på boken.
Oavsett, jag skall vara duktigare med att skriva här.
toodles
-V