Uppmärksamhet och ångest
Jag kommer ihåg när man var yngre hur man verkligen längtade efter sin födelsedag, ens dag, den dagen då allt handlar om en själv. Jag kommer även ihåg hur lycklig och glad man var på den dagen, när man öppnar presenter och får en massa saker.
Nu dock, är det en extrem fruktan över att bli uppmärksammad, inte bara för att man inte vill att folk firar en, utan för att man inte anser att man har nåt att fira.
Jag fyller 30 och är arbetslös, ingen speciell i sitt liv, kan knappt ta vara på sig själv och vill knappt veta av mig själv.
Men nu, nu fyller man 30 och blir bokstavligen vuxen.. Jag önskar det var enklare, åtminstone att jag klarade av det alla runt omkring mig klarar av.
Men nu, nu fyller man 30 och blir bokstavligen vuxen.. Jag önskar det var enklare, åtminstone att jag klarade av det alla runt omkring mig klarar av.
Mina tankar rör sig mer åt mörkare områden tack vare min ålder, hur sjukt är inte det?!
Att jag skall vara rädd för en siffra, men den betyder så jävla mycket!
Jag har vänner som är yngre och samma ålder och de har både jobb och familj, ett eller två barn, antingen villa eller stor lägenhet, de har lån och de lever sitt liv..
Jag... Jag är fast, fast i cykel av ångest och ånger, depression och mörka tankar..
Jag önskar att saker var annorlunda, jag har fan försökt i år nu att driva mig själv nånstans.. Men kommer ingenstans, fy fan ta mig själv och mina tankar alltså..
Nu får man hoppas på att vården faktiskt gör något..
-V
skriven
Din ålder spelar ingen roll, du klarar det här. Det får ta den tid de tar, du är
En stark människa.